Theodor – Le Petit Chef

Theodors barndom var egentligen inte annorlunda än många andras på den franska landsbygden. Men en svår sjukdom i början av seklet blev livsavgörande för honom. För att överleva, bli frisk och äta upp sig, fick den unge pojken flytta in hos Tante Fidele, sin mors syster, under tre månader en sommar.

Tante Fidele bodde ensam i ett stort hus nära den by där Theodor växte upp. Hon var en enstöring som inte sa mycket, men hon kunde laga mat. Det hände att traktens unga män tog en extra väg förbi hennes hus, framförallt runt middagsdags, bara för att få känna de underbara dofter som kom ut från hennes kök. Då och då kunde hon bjuda in någon av dem, och de brukade aldrig komma ut förrän en dag eller två senare. Då lös deras ögon av tillfredsställelse, men aldrig yppade de något om vad som tilldragit sig i huset.

Det var under den där sommaren hos Tante Fidele som Theodor grundlade sitt matintresse, och sina färdigheter som kock. Tante Fidele såg snart att Theodor hade en naturlig talang över det vanliga, och hon brukade smeksamt kalla honom för ” mon petit chef”, min lille kock. Ett smeknamn som kom att följa Theodor resten av livet. Vittnen säger att han efter vistelsen hos Tante Fidele hade fått en speciell glöd i sin blick.
Theodor var själv ytterst fåordig om sin tid med Tante Fidele, men det står klart att Tante Fideles kunskaper förvaltats och utvecklats av Theodor, som efter den sommaren tillbringade nästan varje helg i köket hos sin Tante. Theodors passion för välkryddad mat, hans alltid välvässade knivar och hans ständiga avsmakande av maten var ett arv som han förvaltade väl efter Tante Fidele. När Tante Fidele dog var det Theodor som fick ta över hennes hus, grytor, knivar och recept. Och hennes passion för matlagning.
Den sommaren kunde man se honom på sin cykel, farande mellan byarna på den franska landsbygden. Theodor hade en korg fastsatt på styret, och i den korgen samlade han de mest utsökta ingredienser han kunde finna.
Det berättas att han kunde cykla flera mil varje morgon, bara på ryktet att det skulle finnas morötter av en viss kvalitet i grannbyn.

Och snart doftade det ljuvligt från Fideles grytor igen, men den här gången var det den lille kocken som smakade av, och traktens kvinnor som slog sina lovar runt huset. Det hände att Theodor bjöd in dem en eftermiddag, för att lära ut lite av sina hemligheter. Allt fler tillbringade helgerna hos Le petit chef, ryktet om den lille kockens matlagningskurser och glada fester spred sig över den franska landsbygden, och verksamheten blomstrade när första världskriget bröt ut.Theodor värvades till den franska armén, och efter några månader bommades Tante Fideles hus igen, dofterna försvann och Theodors rykte som matkonstnär förde honom över Atlanten till USA.

I början av sin tid i USA gick Theodor ibland under namnet The odor, på grund av sin kärlek för vitlök, en kärlek som till en början inte delades av amerikanerna, men som senare vann deras hjärta. Som så mycket annat i Theodors liv, är det svårt att veta vad som är myt och vad som är sanning. Men vi vet att han ganska snart återkom till Europa via England. Legenden säger att det var Theodor som tog med sig de första chipsen 1921. Först kallade engelsmännen dem för crisps, men ganska snart fann man dem i Engelsmännens mest älskade snabbmatsrätt, fish and chips.

Det var också i London, under ett senare världskrig, som den svenske mästerkocken Tore Wretman träffade Theodor för första gången. Theodor visste mycket väl vem Thore var, han hade själv utbildat många av de kockar som varit Tores ledstjärnor i livet, Louis Barth och Albert Baser på Maxim i Paris bland annat. Tore och Theodor förblev vänner hela livet, även på äldre dar när Theodors skygghet blev alltmer påtaglig. Likt en kökets Garbo drog han med tiden sig tillbaka från omgivningens ibland alltför närgångna uppskattning. De utlösande faktorerna lär ha bestått av en vacker kvinna, en svartsjuk äkta man, en gudomlig soppa, en burk med kryddor och två nyvässade knivar i ett kök på den franska landsbygden.

Från att ha varit en gamäng, en kvinnokarl alltid i centrum, alltid full av upptåg, blev han en skugga som likt en magiker tyst förvandlade oansenliga lantrestauranger till små pärlor på den gourmandiska landsbygden. Restauranger ofta bara kända av lokalbefolkningen, som inte gärna delade med sig av sin hemlighet, av rädsla för att alltför många utomstående skulle strömma till. Men då och då sipprade hemligheten ut, och folk kunde komma långt ifrån bara för att smaka av maten som inspirerats av Le Petit Chef.
Minnet av Le Petit Chef lever än idag kvar på den franska landsbygden. Med åren har han fått ett mytiskt skimmer över sig. Många är berättelserna om hans kökskonst och smakmagi.

Han fortsatte att verka långt upp i åldern, dels med undervisning hemma hos utvalda kvinnor i deras kök, dels på små lantliga restauaranger som plötsligt blommade upp med de mest fantastiska recept och smakfulla rätter. Då visste befolkningen att Le Petit Chef varit där, och folk strömmade till restaurangen.

Varför blev han då aldrig en berömd mästerkock själv, med egen superrestaurang? Det finns flera orsaker, hans alltmer överskuggande skygghet var självklart ett stort skäl. Men också hans rastlöshet, hans ständiga sökande efter nya vägar, nya smaker, nya kombinationer. Och hans brinnande intresse för att sprida sin kunskap och inspiration till andra. Med sitt breda nätverk inom den absoluta gastronomiska toppen har han ingenting kvar att bevisa.

Ryktet säger att Le Petit Chef har en sonson som fått samma namn, och än idag förvånas lokalbefolkning och resande turister över restauranger som, synbarligen från en vecka till en annan, förvandlas från en habil sylta till en doftande kulinarisk oas. En lokal pärla som oftast vaktas svartsjukt av lokalbefolkningen, och vars rykte sällan sprids utanför den egna orten. Jag känner till en sådan restaurang, och var den finns är en av de hemligheter jag gömmer längst längst inne i mitt hjärta.
Men jag åker dit så ofta jag bara kan.