Det andra jag lade märke till är att det finns tusentals joggare som alla springer, men av olika skäl. Det finns t:ex tjejer som målar upp sig och letar efter drömprinsen. Det finns drömprinsar som springer vilse och det finns också tjejer som inte målar sig. De övar sig istället på att springa ifrån de vilsna drömprinsarna.
När jag var barn var somrarna väldigt långa. De började så fort den första solen tittade fram efter nyår. De räckte hela året på något vis. Fyllda av bad, glass, ledighet, värme och semester. Men någonstans mellan blöjor och körkort försvann den långa sommaren och ersattes av en lång vinter med slask i båda ändar, där sommaren bara är ett grönt litet komma innan nästa års slask tar fart.
Numera är det annat än värmen som gör mig uppmärksam på min korta sommar. Till exempel detta att det stinker om soporna, det är ett säkert sommartecken. Och myrgången över köksgolvet. Gräset som växer över skorna om man inte rör sig tillräckligt fort. En nyplockad blomsterbukett på bordet i vardagsrummet, som jag måste flytta på när jag ska titta på TV.
Men mest märker jag sommaren på min frus blick när jag glömsk av tiden står och filosoferar för mig själv framför badrumsspegeln. Hon klappar sig menande på sin mage och frågar retoriskt: -Vad är det som är tjockt och runt och inte borde ha badbyxor.
Egentligen vill jag ju svara att det är hon, men istället hör jag mig säga att jag minsann tänkt mig lite träning.
Jag försökte med jogging nyligen. Det var traumatiskt.
Det första jag lade märke till var att det inte längre duger med de blå jympadojorna som fanns på den tiden då skolmatsalen kallades för barnbespisning. Idag ska det vara modeller av senaste snitt från märken som stavas på ett sätt och uttalas på ett annat. Gärna datorkopplade, fjädrande, men tyvärr inte självspringande.
Det andra jag lade märke till är att det finns tusentals joggare som alla springer, men av olika skäl. Det finns t:ex tjejer som målar upp sig och letar efter drömprinsen. Det finns drömprinsar som springer vilse och det finns också tjejer som inte målar sig. De övar sig istället på att springa ifrån de vilsna drömprinsarna.
Det tredje som plötsligt slog mig var att jogging, det betyder jobbing, jättejobbing.
Jag inledde med att ta en sväng ner mot affären hemma. Den ligger ca 100 meter hemifrån. Efter en stund började jag flåsa. Det kändes lite ovant, men tryggt och väldigt sunt. Flåsningen förvandlades rätt snabbt till något som snällt kan benämnas som inhalerande hicka. När jag vände mig om så såg jag hur en rännil växte fram bakom mig på asfalten.
Det var svett. Jag motionerade. Det var härligt.
Efter en evigt lång tid, dvs ca 50 meter, övergick den inhalerande hickan till ett astmatiskt stacatto, liknande något som man egentligen borde söka för och som skrämmer gamia barn, små tanter och får hundar att yla. Det var nog då jag började bli lite orolig för utgången av dagens övningar.
De redan frälsta påstår att jogging rensar hjärnan, och det kan jag i viss mån förstå. Min hjärna var nämligen vid det här laget inriktad på en enda övergripande fråga. Hur skulle jag komma ifrån detta utan att grannarna såg att jag inte sprang?
Då dök räddningen upp – entredörren till affären. Bland ostbågar, smågodis och läckra kakor beslöt jag att ge joggen nobben. Men för att inte grannarna skulle tro att jag gjorde det jag faktiskt gjorde, stannade jag en kvart vid tidningshyllan, och det var ett klokt drag. Jag fick nämligen syn på en artikel om att promenader också är ett utmärkt sätt att röra sig på, en sorts jogging fast i trevligare tempo. Gåing.
På vägen hem kom naturen närmare, jag hann uppskatta sommaren omkring mig, och jag såg detaljer i min omgivning som jag inte sett förut. Jag hittade till exempel min anda på vägen hem, den jag tappat tidigare.
Tills de hittar på något nytt så får gåing bli min melodi. Gåing långsamt.
I kombination med att dra in magen är det jobbigt nog.