Det finns en grav på Norra begravningsplatsen som kämpar mot naturen. Ja det kanske finns flera, men den här har liksom förlorat redan innan matchen börjar.
När den är gömd i snö känns det omöjligt att den ska komma upp i tö. När tallarna runt om fäller sina kottar, räcker det med två eller tre för att den ska döljas och när vårgräset tar fart och böjs i en stilla vind, täcks den platta stenen åter lätt över. Den gröna lappen på gravnumret garanterar dock att någon kommer att klippa gräset vid behov, så då och då får stenen se solen.
Första gången jag såg graven var när jag helt oförhappandes råkade trampa på den, på väg mot en ståtligare grav en bit bort som jag skulle fotografera. Greta Rydberg stod det på stenen. Hon levde mellan 1897 och 1993. Under den platta stenen ligger många människor begravda, Och när Greta hamnade där var det första gången på 70 år som någon lades ner i den. Greta var översättare och skrev några böcker själv. Hon var dessutom min fars gudmor, vilket på ett ödesmättat sätt stod klart för mig när jag senare kontrollerade om det verkligen var den Greta som jag faktiskt träffat.
Att det var just den graven jag snubblat över kanske bidrog till att jag nu, vid ett senare snögloppigt tillfälle, plötsligt hörde en strof i mitt huvud. ett budskap som klart och tydligt gick igenom kottar, gammalt gräs och töande snö.
Du trampar på min grav, ädle herre,
jag kan ju gå itu dessvärre.
Placera din fot på annat sätt,
Visa omtanke, visa vett.
The post Den lilla dolda gravstenen appeared first on @Arhammar bokstavligen.