“På min tid var det ett tag ett evinnerligt springande till andra sjuka barn. De hade mottagning helt enkelt.
– Vi har hört att Anderssons i Nolaskog fått vattkoppor, klä er ungar så åker vi dit och blir smittade!
– Men mamma jag vill inte bli sjuk, jag vill…
– Tyst unge, det är bara bra för dig! Och hinner vi så tar vi Erikssons på vägen tillbaka, de har tydligen misstänkt mässling på gång.”
Hur många åldrar har man? Människomässigt? Den gamla ålderstrappan visar på nio steg, nio liv, ungefär som en katt. Det är den lille parveln med ett tunnband, det är kurtisen, småbarnsfamiljen, karriären, livets topp vid 50. Vid 60 kommer käppen, 70, 80, 90 kroknar vi alltmer. Sen finns det två bonusåldrar, den första i en liten korgvagga på hjul och den sista i en något större stolvagga med gung, lika hjälplösa.
Men det finns faktiskt fler åldrar än så och jag har just upptäckt en helt ny sort. Immunåldrarna. De kanske inte är lika många, men de ska ändå upplevas, genomlevas och överlevas.
Den första var rätt enkel, det var bara att lägga sig intill mammas bröst och den vägen få in generationers baciller, virus och annat otyg som andra pinat sig igenom. Inte undra på att man där dessutom grundlade en stark tro på sin mamma som den enda rätta vägen bort från sjukdomar och livsplågor. Lite förkyld? Ta Vicks vaporum på bröstet, för att mamma säger det. Vårtor? Gå baklänges runt ett träd vid midnatt, gnugga en fläsksvål på vårtan och kasta den över vänster axel utan att titta. Ofelbart. Mamma sa ju det.
Det första tvivlet på mammas ofelbarhet kom antagligen i småbarnsåldern. På min tid var det ett tag ett evinnerligt springande till andra sjuka barn. De hade mottagning helt enkelt.
– Vi har hört att Anderssons i Nolaskog fått vattkoppor, klä er ungar så åker vi dit och blir smittade!
– Men mamma jag vill inte bli sjuk, jag vill…
– Tyst unge, det är bara bra för dig! Och hinner vi så tar vi Erikssons på vägen tillbaka, de har tydligen misstänkt mässling på gång.
På den vägen fick många i min generation både påssjuka, kikhosta, röda hund och scharlakansfeber, i mitt fall antagligen helt i onödan. Jag hade dessutom nackdelen av att min pappa var barnläkare, så vi låg alltid i frontlinjen när det gällde information om var pesten fanns för tilfället. När jag var sju skaffade vi vår första bil, antagligen mest för att kunna hinna med fler smittohärdar och slippa ta bussen.
Tänk om man hade måst levt efter den varianten även idag.
– Jag har hört att Sture fått syfilis, du kan väl åka dit och hälsa på? Och ta med lite blommor till Märta också, hon har visserligen bara brutit lårbenshalsen, vilket inte smittar, men har du tur kan du kanske halka på samma ställe.
Sen kom sprutrevolutionen, ett litet stick och man kunde lägga rabies, polio, gulsot, gula febern, kolera, tyfus av olika hemska slag och smittkoppor till listan på sjukdomar som man inte skulle få för man hade haft det. Jag hade till och med en gul bok där allt samlades, svart på gult.
Man kunde tro att de tre immunåldrarna skulle vara nog, men jag har just inträtt i den fjärde åldern, barnbarnsåldern där kräksjukor, hostor, snuvor och magont med febertoppar överförs i oanad takt av små leende underverk med blöta pussar och snoriga fingertoppar.
I och för sig ett av de trevligare sätten att bli immun på, men lite frustrerande att få alla jordens återstående virus samtidigt, liksom i samma burk. Var kommer alla nya snuvor ifrån, man kan ju undra om Nolaskogsresorna varit helt förgäves.
Jag räknar hursomhelst att denna fjärde immunålder gör mig helt immun när jag kommer fram till min gungstol i ålderstrappan.
Då är jag frisk nog att dö, och det får väl bli av en kruka i huvudet, nåt annat biter absolut inte.