(Och inte skitförfattare heller. Text skriven för framförande på bokens dag när den nu inträffar.)
“På eftermiddagen dagen därpå kom barnen ihåg att de skulle gå och hälsa på katterna. Larry gick bort till muren och visslade. Efter en liten stund kom pojken. Han log så de vita tänderna syntes. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”. Snart hade alla barnen klättrat över muren. Fatty hjälpte Bets. Buster fick inte följa med. Det tyckte han var dumt.Han ställde sig på bakbenen och skällde, men det hjälpte inte.”
Så kan det låta när man som pappa läser ur boken Mysteriet med den försvunna katten, av Enid Blyton. Denna gigant…. bland skitboksförfattare. Så nedtryckt av kritiker och förståsigpåare, så fullständigt nermejad i gruset, så helt oanpassad i de fina salongerna. Bojkottad på bibliotek med de förnumstiga argumenten att här har vi en som fördummar barnen och lockar dom in i det illiterata fördärvet. Inge bra helt enkelt. Och naturligtvis älskad av barnen. Så här borde det kanske låta enligt de fina salongerna.
Dagen kom med dimman från havet. Denna fuktiga dimma som han så länge hatade, men nu lärt sig att älska, ja i det närmaste dyrka. Dimman som drog ett förlåtande täcke över naturen, bäddade in allt i en vänlig fukt och sköljde naturens dofter framför sig där den vällde fram. Till exempel doften av kattpiss från herr Tuppings prisbelönta katter i sina burar där på andra sidan muren. Fete herr Tupping hade nyligen gett sig iväg till stan, som han gjort varje dag de senaste fem åren, antagligen för att ta sig en öl eller två och leta efter en kvinna som kunde dela hans intresse för katter och tvätta hans kalsonger. Något som hans förra fru tröttnade på, varför hon rymde med första bästa man som strök efter hennes kjoltyg. Det råkade bli en nasare från grannbyn med buskiga ögonbryn och ett gällt skratt. Kattpisset fick Larry att vissla så där hest mellan tänderna som bara han kunde, och visslingen i sin tur lockade fram grabben på andra sidan som log med sina vita tänder, de två han hade kvar. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”.
Men vad är egentligen skillnaden? Är det inte helt enkelt så att Blytons egen text kittlar fantasin på ett helt annat sätt än den mer litterära jämförelsen. Läsaren får själv bestämma hur det ser ut vid muren, hur visslingen lät, var katterna finns, hur Buster skällde och hur Fatty hjälpte Bets. Var och en formar sin bild efter eget huvud, egen fantasi, egna upplevelser och egna ramar. Buster kan se ut som hunden hemma, inte som en engelsk retriever med drag av fårhund. Hur fan ser en sån ut? Och hur ska man veta hur herr Tupping känner sig eller ser ut, om man inte skilt sig, går i skitiga kalsonger och levt rullan i fem år?
Böckerna inbjuder till upplevelser, men det är upplevelser på läsarens villkor. Och där har de så kallade skitböckerna och skitförfattarna en given plats. För vem kan egentligen , rent objektivt, skilja det ena från det andra? Många av oss har säkert läst så kallade goda böcker av så kallade goda författare, utan att böckerna för den skull lämnat några varaktiga spår. Och vad är det då, annat än skitböcker, egentligen. Men utan dessa böcker så skulle inte de bra böckerna ha någon motsats att spegla sig i, så … Prisa skitlitteraturen. Den får ju ändå de flesta av oss att läsa, vilket jag ser som det primära. Det här att öppna en bok, och låta sig sugas in i en fantasivärld som blir verklig, eller en verklighet som utmynnar i fantasi.
En av böckernas viktiga uppgifter är att stimulera vår fantasi, att ta oss med på resor och upplevelser som vi annars inte skulle göra. Boken engagerar och utvecklar oss.
Jag har ett exempel, från ännu en fembok av Enid Blyton. Där fanns en rätt så torr mening, utan krusiduller och märkvärdigheter, utan bildspråk och känsla, bara några få ord som egentligen inte sa speciellt mycket. De förde inte berättelsen framåt heller, fanns väl mest som utfyllnad. Konstapel Goon muttrade för sig själv. Sex ord.
Men den meningen fick min dotter att gå i taket av lycka. Hon upprepade den flera gånger, lite skrattande. Jag förstod inte vad det var som var så roligt med den meningen egentligen, men i hennes huvud fanns det en hel långfilm om denne Goon som muttrade. Och det roliga var egentligen inte heller att han muttrade, utan att han muttrade för sig själv. Pappa, så här går han, så här ser han ut när han muttrar för sig själv.
Vilket härligt sätt att läsa böcker! En sådan bok kan man visserligen kalla för en skitbok av en skitförfattare, men ni kan aldrig få mig att tycka illa om det.
På samma sätt tror jag att serietidningar, som också bland noblessen lite hånfullt placeras på kulturens bakgård, i förlängningen kan stimulera till bokläsande, genom att ge utrymme för fantasin. Visserligen har du en bild i ena rutan och en bild i den andra, men däremellan händer ett helt kapitel, om bara fantasin är med. Det blir till en film, en berättelse, en historia. Vilket osökt leder mig till nästa iakktagelse när det gäller skitböcker och deras författare. Jag syftar på förhållandet bok – film. Vi har ju borta med vinden, där de flesta som sett filmen också uppskattar boken och tvärtom. Men annars är det väl mer regel än undantag att man bara tycker om den ena formen av berättelse. Var filmen bra så är det ofta så att man inte tycker att boken höll måttet. Och har boken fångat mig, så kan jag nästan vara hundra på att filmen blir en besvikelse. Och jag tror inte att detta har att göra med att den ena eller den andra formen är speciellt dålig, utan det är helt enkelt ännu ett utslag av vår fantasi. Den bild vi fått stämmer inte överens med den bild som ges, vilket resulterar i en skitbok, alternativt skitfilm. Två kulturyttringar som annars kan ha de allra högsta kvaliteter, om de får stå får sig själva.
Jag hoppas ni förstått min poäng, och att ni kan hålla med mig när jag påstår att som övning inför framtiden är Enid Blyton måhända en skitförfattare, men en mycket nödvändig sådan.
The post Skitböcker är inte att förakta appeared first on @Arhammar bokstavligen.