Basin street West låg på Broadway. Nej inte där, i New York, utan på 401 Broadway i San Francisco.
Klubben var känd som en jazzens högborg. Alla musiker av rang, och andra också, uppträdde där genom åren. Mot slutet av klubbens tillvaro, de stängde 1973, gick man alltmer åt det rockiga hållet.
Smokey Robinson and the Miracles spelade där, Otis Redding, Ike och Tina Turner, BB King. Lenny Bruce, den kände komikern, hade sin näst sista föreställning där innan han dog av en överdos 1966. Men främst var det som sagt en jazzens högborg. Och nu var det 1967.
Juli 1967, The Summer Of Love, hippies och flower power.
Jag bodde den sommaren i Berkeley hos pappa och ni kan ju gissa vad en grabb på snart 16, från Märsta, tyckte om det. Jag menar, våra grannar var Country Joe and the fish, tjejerna på gatan sa love, gav mig blommor och kysste mig i nacken, jag köpte en skiva som hette Psychedelic Psoul medan Scott McKenzie sjöng “San Francisco, be sure to wear flowers in your hair”.
Mitt i allt detta drog pappa med mig till Basin Street West för att lyssna på Jazz.
Och ni kan ju ana vad en grabb på snart 16 tyckte om DET!
Ramsey Lewis spelade, i publiken satt Bo Diddley och vid sångmikrofonen Billy Ecksteine. För pappa var det stort, och först nu, när jag hittar ett gammalt fläckat ölunderlägg i en undangömd kartong, kommer minnet till liv och jag fattar att det verkligen var stort. Billy Ecksteine, det är sångaren som enligt legenden fick Miles Davis på fötter, var Quincy Jones idol och Duke Ellingtons kompis.
Ser ännu framför mig hur min pappa boppar med foten, sippar på ölen, säger yeah medan jag spiller ut min Cola på ölunderlägget. Det här underlägget. Pappa hade visserligen ljugit upp min ålder till 18 för att få komma in, men nån öl fick jag inte. Det fanns gränser.
Senare den sommaren, den 6 oktober, dog hippierörelsen i en fiktiv jordfästning i hörnet av Haight-Ashbury.
Samma dag jobbade jag eftermiddagen extra på Tempo i Märsta centrum.
The post Basin Street West appeared first on @Arhammar bokstavligen.